___________________________________________________
Hej kära bloggläsare,
Jag haft haft fullt upp med mitt nya liv här i Dhaka och har
inte haft så mycket tid över. Men idag är det fredag och det betyder helg, så
nu ska jag skriva lite om hur jag och familjen har haft det.
Äventyret började den 12 augusti när jag, Vide, mamma,
mormor och farmor åkte flygbussen till Arlanda. Pappa och morfar åkte bilen med
all packning. Vi hade massa övervikt men vi hade tur och behövde inte betala
någonting alls.
Vi flög med Turkish Airlines först till Istanbul och
därifrån vidare till Dhaka. Maten var mycket god och planet var typ fräscht.
Mellanlandningen i Istanbul gick smidigt som vanligt, vi hade typ två timmar
där och det var precis lagom för en snabbfika på Starbucks.
Vi landande typ 04.00 i Dhaka och först stod vi och väntade
på bagaget i hundra år. Men bara två väskor av åtta kom. Däremot blev vi
kompisar med en familj från USA som var supertrevliga och som också ska bo här
i två år! Inget ont som har nåt gott med sig!
Utanför stod en chaffis från ambassaden o väntade på oss. De hade med
sig två bilar eftersom de trodde att vi hade mycket bagage. Sen skjutsade de
oss hem till lägenheten där vi skulle bo första 2,5 veckan. Den var stor,
mörkt, varm eftersom A/Cn inte fungerade, hade kryp och stenhårda sängar. Redan
första dagen kom Shanto, som är vår kock. Han jobbar fem dagar i veckan och
hjälper oss med att handla, laga mat, fixa fruktsallad, pressa apelsinjos, göra
pankisar, hålla fint i köket etc.
Samma dag som vi kom åkte vi till AISD som står för American
International School of Dhaka. Där ville det göra språktest på mig o se hur
mycket jag kunde. Jag fick sitta själv med gubben i 20 min och det verkar som
jag var bra eftersom jag dagen därpå fick reda på att jag kom in! Den dagen var
det också BBQ i skolan och orientering för alla nya. Tyvärr hade jag inte
blivit tilldelad en klass ännu då så jag visste inte vilken av de tre
Kindergarden klasserna jag skulle hamna i, så jag träffade aldrig mina
klasskompisar den dagen.
Två dagar senare, på söndagen började skolan på riktigt. Då
kom skolbussen och hämtade mig, pappa fick också hänga på eftersom han var lite
orolig för mig. Det visade sig att jag skulle gå i klass KG-P. P:et står för
Ms. Proffitt. För så heter min lärare. Hannah Proffitt. Hon är supersnäll.
Kommande vecka och även veckan därpå var jag ledsen i skolan mest hela tiden.
Jag fattade ingenting av nån och ingen fattade nånting av mig. Jag fejkade lite
magont o feber o annat så pappa kom o hämtade mig några gånger. Han följde
också med mig på bussen varje dag och han har också hämtat mig nästan varje dag
efter skolan.
Nu känns allt lite bättre i skolan. Jag har lärt känna de
andra mer och jag förstår lite mer vad allt går ut på. I min klass år det elva
killar och fyra tjejer. En av tjejerna är från Danmark och en är från UK. De är
snälla, men jag fattar inte riktigt vad dem säger. Skolan är stor och fin. Det
går 700 elever här så det är hur mycket folk som helst. På morgonen när bussen
kommer till skolan så går man direkt ut på fotbollsplanen eller till
lekställningen. När det är dags att gå till klassrummen visslar någon i en
visselpipa och då ska man ställa sig i led tillsammans med sin klass och sedan
går man gemensamt till klassrummet. Sen har man lite lektioner och sen är det
dags för ”Snacktime”. I början hade jag med mig pannkakor men nu på senare så
har jag en smörgås med smör och äppelbitar som pappa fixar på morgonen. Mums.
Man har också rast och då får man gå till klätterställningen och leka. Flera
klasser har rast samtidigt så min svenska kompis Alicia som går i ettan brukar
leka med mig då. Sen är det lite mer lektioner och sen är det dags för lunch.
Mamma och pappa har laddat mitt AISD kort med pengar så jag behöver inte ha med
mig lunch till skolan. Fröken blippar med mitt kort o så får jag hämta mat. Det
är ibland äckligt och ibland gott. Man får alltid frukt, sallad och mjölk till
maten om man vill. Jag kan lägga ut en lunch meny här så ser ni vad som bjuds.
Angående mitt schema så är det lite knasigt. I USA har man
åtta dagars veckor. Så jag har aldrig samma sak på en specifik dag. Man måste
ha noga koll på vilken schema dag som är vilken så man vet vad man måste ha med
sig. På dessa åtta dagar så har jag gymnastik fyra gånger (men här byter man
inte om, man måste bara se till att ha gympadojjor på sig till skolan), vi går
till bibblan 3 gånger, sen har vi Bangla lektion en gång. Jag lägger upp mitt schema här sen så får ni
se vad dealen är. Terminerna är också uppdelade i två delar, Quaters. Så den
första quarten tar slut i oktober och då kommer vi få ett nytt schema. Ryktet
säger att jag kommer att ha simning då också! Kul!!
Jag har också börjat på Afterschool activites. De finns
ungefär två saker att välja på varje dag för mig på går på KG. Men jag har bara
valt att gå på bakning. Så det gör jag varje måndag efter skolan. Då får man
hjälp at hitta till rätt klassrum och sen kommer en annan skolbuss och hämtar
upp mig lite senare bara. Här är det ju helg å fredagar o lördagar, men det
finns saker att välja på de dagarna också, allt ingår förresten i avgiften som
vi/ambassaden betalar för mig. Så idag, på fredagar alltså går jag på simning.
Det är första gången idag så vi får se hur det går. Kommer säkert bilder
senare. Dessa aktiviteter är också uppdelade på quarters, så i oktober kommer
nya aktiviteter att välja på.
Bussen kommer och hämtar mig klockan 07.10 och sen lämnar
den mig klockan 15.01 varje dag förutom på tisdagar då jag slutar 1 timme
tidigare. O på måndagar senare då förstås eftersom jag bakar då.
Det var nog allt om skolan. Nej just det förresten, jag har
blivit tilldelad extra hjälplärare för att öva mig på språket! Bra va! Vet inte
riktigt hur det ska gå till, kanske är det så att den fröken kommer till
klassrummet och är med mig där, men jag vet inte riktigt.
Jag har lärt mig massa ord och sånt. Jag imponerar på mamma
o pappa varje dag men nya meningar och ord.
(Do you wanna play?/Can you turn on the lights?/Can you get the pancake?)
Mer allmänt då? Just det vi har anställt en kvinna som heter
Shoshona, som hjälper till att städa hemma och som passar Vide när pappa måste
fixa med något. Hon jobbar också varje dag. O sen har vi anställt en chafför
som heter Bashar. Han är också snäll och sen har vi äntligen fått ta i en bil
som han kan köra. Chaffören har varit ledig sen vi kom eftersom vi inte haft
nån bil, men nu får han jobba lite alla fall. Vi delar bilen denna månad med
kvinnan vi köpt den av, så vi har den inte hela tiden. Vi har köpt en Mitsubishi
Pajero från typ 1997. Så ganska gammal, men den funkar. Man sitter bra i den
och man ser ut mycket. Vides stol är i mitten bak och sen är min stol på sidan.
Mamma sitter oftast bredvid Vide och i bakluckan finns två bänkar så där får
det plats lite fler personer om man vill.
Pappa och Vide då? Vad pysslar de med? Jag vet inte riktigt
faktiskt. De fixar med det mesta hemma. Ramar in tavlor, hittar recept som de
översätter, träffar lekkompisar till Vide, går till amerikanska klubben och
leker. Nästa vecka börjar Vide på Pixieland, så då blir pappa lite ensam. Eller
inte förresten. Farmor kommer nästa vecka så då kan de hänga, så pappa inte
behöver känna sig ensam.
Mamma jobbar typ hela tiden. Sjukt tråkigt. Hon går till
jobbet typ 08.00 och sen är hon väl hemma mellan 17.30 och 19.00.
På helgerna hänger vi på Nordiska klubben och badar och så.
Hur kul som helst. Och just den en annan grej vi har flyttat ifrån den där
första mörka lägenheten. Vi flyttade in i onsdags, efter att några målargubbar
har målat om hela lägenheten till vitt. Den är suuuperfin!! Jag och Vide delar
rum, det är mysigt. Det är ganska mycket möbler i lägenheten redan. En del lite
fula och skruttiga som vi ska be ambassaden ta tillbaka när våra grejer kommer
och en del fina som vi ska behålla. Jag ska visa bilder senare. Våra saker
beräknas komma till Chittagong, en hamnstad i Bangladesh, den 25 september. Sen
tar det ca 1 vecka innan de levererar containern hem till oss. Ibland kan det
ta längre tid, det har med förtullning och sånt att göra. Och ganska ofta blir
det fördröjning på vägen nånstans. Så vi får se…
So long!